En intressant och helt irrelevant fråga på samma gång. Man kan svara smalt och brett. Självsäkert eller med ödmjukhet. Bara att välja att vraka. Hade ni frågat mitt 35-åriga jag så hade jag glatt gett ett enkelt och självsäkert svar. Jag hade troligen också lagt till att man direkt kan känna det i smaken. Ett sådant svar får ni inte från mig numera.
Bergslager 
Ekebergsbärs
Eftersom detta är en blogg så kör vi ett lite mera utförligt svar. Inte heltäckande men så gott som mitt kunnande förmår utan att skriva en hel bok i ämnet. För det finns sådana böcker för den som vill läsa. Inget litet ämne alltså.
Om vi börjar med att titta vad Alkohollagen (2010:1622) 8 § Med öl avses en dryck som framställts genom jäsning med torkat eller rostat malt som huvudsakligt extraktgivande ämne.
Man ska alltså använda malt när man brygger men det kan vara mältad havre, vete, majs, råg eller varför inte korn som är vanligast. Normalt brygger man alltså öl på mältat korn. Jag ber att få återkomma om vad mältningen är men kortfattat kan man beskriva det som en process för att få fram sockret i kornet. Fast det måste inte vara enbart mältad säd utan det kan även vara andra saker som vanligt rörsocker men huvuddelen ska vara malt. Om man inte mältar kornet, havren eller rågen så kallas det för råfrukt. Inte helt ovanligt i öl av olika anledningar. Guinness Stout lär ursprungligen ha innehållit omältat korn för maltskattens skulle. Vet inte om det är sant, det finns så många skrönor i ölvärlden.
Både lageröl och ale kan således innehålla en del råfrukt, d.v.s. icke mältat spannmål. En klassisk och bespottad ingrediens är majs. På 1800-talet började bryggare använda majs i ölen för att skapa en mindre tung och kraftig öl. Majs i sig var inte billigare utan man började använda det för att ge ölen den karaktär som man ville. En lättare kropp, ljusare färg och mindre sötma. Enligt vad jag har fått höra, se det som obekräftat rykte men det skulle absolut kunna vara sant så innehöll Heineken en inte ovesentlig andel råfrukt på 1990-talet men då av ekonomiska skäl. När sedan vi konsumenter blev mera medvetna om vad vi drack blev det ett försäljningsargument med helmaltsöl. Öl som bara brygdes på malt och ingen råfrukt alltså och då slopade Heineken råfrukten i sitt recept.
Lageröl och ale kan alltså ha samma maltkomposition och samma humlesorter också för den delen. Skillnaden ligger i jästen. Lagerjäst trivs i lägre temperaturer, typ 8-12 grader Celsius medan ale jäser man normalt 16-21 grader eller ännu högre om vi pratar belgiska öl. Lagerjäst sägs ge rena, maltiga smaker medan alejäst ger fruktiga smaker. Fast jag har fått druckit öl jäst med alejäst som har haft tydlig lagerölskaraktär, helt fria från alejästens karekteristiska fruktighet. Jag har även druckit öl jäst med lagerjäst som har plockat fram undertoner av fruktighet och inte minst den fyllighet som normalt sammankopplas med alejästen.
Veteöl då? Är det lager eller ale? Strikt tekniskt kan man nog hävda ale men för att brygga en bra veteöl så behöver man en veteölsjäst. Kort kan man säga att det är en jäst som producerar aromer av kryddighet, nejlika och inte minst banan. Man jäser varmt så nog är det ale.
Stout, hörde jag någon säga porter? Detta förvirrande begrepp stout/porter får nog räknas som både och. Det finns många exempel på alejästa stout medan en klassisk baltisk porter ska jäsas med lagerjäst.
Slutsats, strunta i jästen, smaka på ölen. Gillar ni det ni smakar så är det bara att tömma glaset och skaffa sig en flaska till. En klassisk lageröl har tydlig sädig smak medan dito ale är fruktig och maltig. Gärna med en karamellton.
