Julrusuchen är över
och det nya årtiondet är inskålat. Vi på Nya Victoria tar avstamp
och ser med glädje fram mot det kommande året. Ett fantastiskt år
ligger bakom oss och vi kan inte tro annat än att 2020 kommer att
bli minst lika fantastiskt.
Som nyblivande
husägare har vi en hel del arbete framför oss och det återstår
att se vilka drömmar som går att realisera. Ett fullskaligt
utskänkningstillstånd känns otroligt avlägset men allt ska börja
ed ett första steg och varför inte ett skänkrum med folköl som
ett första steg. Räkna med det framöver.
Det är svårt att
börja på ett nytt år utan att blicka bakåt. Det går att peka på
massor av saker för att förklara hur bra 2019 var för oss.
Dubblering på Systembolaget, publikrekord på Falköpings
Ölfestival, Julmusten med mera men det som värmer mig mest är det
enorma mottagande som Ekebergsbärs har fått i Tidaholm. Den har
sålt fantastiskt och jag har fått höra så mycket gott om den.
Riktigt roligt och jag hoppas vi kommer kunna leva upp till förväntan
under 2020
Ett glas öl är inte bara en dryck, det är en bit av lokalhistorian, en liten del av den framtid vi vill skapa, en del av helheten men inte minst en stor klunk fylld av mycket smak
Ett stort tack till
er alla som har stöttat oss genom att köpa våra produkter under
2019. Vi lovar att fortsätta arbeta hårt för att bli bättre. Vi
kommer återkomma med musten, vi siktar på att komplettera den med
någon mera läsk. Vår nya storsäljare bland starkölen, Fyren,
kommer att få en uppföljning under våren och första
provbryggningen för året blir en folköl i stil med Ekebergsbärs.
Så, stort tack till
alla för 2019. Nu tar vi sats in i det nya årtiondet!
Jag vill inte skriva höstrusket, eller det finna höstvädret heller för den delen. Jag tycker helt enkelt för mycket om hösten för att vilja välja. Jag älskar de klara, soliga, lite kyliga dagarna precis lika mycket som dagar då regnet strilar ner i lagom takt. Ska jag inte vara ute för mycket eller om jag har möjligheten att sätta mig framför kaminen med en kopp te efteråt då får det gärna vräka ner. Att det blir mörkt gör mig inte det minsta, man vet att det kommer en ljusare tid. Himlakropparnas rörelse behöver vi inte oroa oss för, det finns mycket värre hot mot vår miljö än rubbningar i solsystemets kretslopp. Bäst av allt är dock de dimmiga dagarna. Hela världen kommer så nära mig då. Det blir tystare, ljuden förändras och man kan vandra i helt stilla skogar och ängsmarker. Har ni fattat att jag gillar hösten? Mina matvanor ändrar sig också. Mera gröt på morgonen än fil, mera soppor än sallader och en grillad köttbit och så kommer då porterstekarna.
En klassisk maträtt som är en essens av min barndom. Vi pratar om sås och potatis. Det är vad jag minns bäst. Jag är övertygad om att det fanns morötter, kanske blomkål eller någon salladsbit också men det är såsen och potatisen samt i nödfall en liten skiva kött som jag förknippar med min barndoms söndagsstekar. Jag vet inte när det hände men någonstans i mitt liv ändrade sig allt. Jag började tycka om tomater, gurka, sallad. En bra fransk baguette blev plötsligt godare än både Skogaholmslimpa och Hönökaka. Jag slutade också att mossa potatisen för att sedan dränka den med såsen som var till steken. Jag minns givetvis hur viktig såsen var. Brunsås till köttbullarna, skysås till köttfärslimpan eller portersåsen till älgsteken. Det givna valet då, på 70 och 80-talen av öl till portersåsen var Carnegie Porter. Undrar om det ens fanns något annat porteralternativ? Jag kommer inte ihåg ordentligt om det fanns en 3,5%variant i livsmedelsbutikerna redan då eller om det är ett senare fenomen men om så var så gissar jag att det var det som slogs i. Jag vet att mamma ibland ”fuskade” och använde lättölen Dart. Det kommenterades alltid med orden ”det gick ju bra trots allt”. Så är fallet, det är inte så otroligt viktigt vilken öl man använde. Mycket viktigare för smaken är valet av svartavinbärssaft. En smakrik och fyllig saft ska det vara. Önos kan duga men egenproducerad slår högst. När det kommer till ölvalet så är det kolsyran man är ute efter och givetvis lite färg så en svart öl är bra. Fyllighet skadar inte och visst bidrag av rostade toner får man också. Själv använder jag givetvis gärna S:t Olof. Lokalproducerad älgstek, lokalproducerad grädde, i bästa fall egengjord svartavinbärssaft, potatis från Dimbo, gul lök inhandlad på Rekoringen, faster Ingas gelé och så den lokala havrestouten. I ett kommande inlägg ska jag förklara lite eventuella skillnader mellan porter och stout och varför våran havrestout funkar fint i detta sammanhanget.
Det finns alltid för och nackdelar med saker och företeelser här i världen. Sputniken, vår nya buteljeringsmaskin fungerar nu smärtfritt sedan vi har lärt oss att hantera den men den är gjord för stora volymer. Man måste ”offra” en hel del öl innan den kan startas. 7-10 liter är spillvolymen och när vi gör provbrygder så blir det 18 liter eller mindre i ett så kallat Cormeliusfat. Ingen mening att plugga in det i våran supermaskin. Så nu har vi knappt bryggt några provbrygder. Men en Hippo, en liten buteljeringsmaskin är införskaffad och nu kommer vi kunna köra den ibland vid behov. Kommer bli otroligt roligt att provbygga igen. Faktum är att jag redan har startat. Det finns flera brygder i fat som trycksätts för närvarande och som väntar på flaskning. Vi är på gång!
I början av
september blev jag upphämtad efter jobbet av tre herrar. Andreas
från Åsalids Bryggeri kompletterat med Hjalmar och Mattias från
Nya Victoria. Målet för resan var en plats med både charm,
historik och ölintresse. Hjo Bryggeri startades 1926 och har bryggt
svagadricka sedan dess. För några år sedan så utökades
produktionen med lageröl. Hjo Bryggeri med Anders Siberg i spets
hade bjudit in oss, Åsalid, Marbäck och Sandhems bryggeri för en
lite träff.
Till Hjo hittar jag efter många besök på Hjo
Slöjdmässa men nu var det lite bakgator, 70-talsvillor och fler
vänster än högersvängar och vips så stannade vi på en bakgård
med rappade väggar. Någonstans doldes det nylagda plåttaket och
den grå ståldörren från 2000-talet av det faktum att här har Hjo
bryggeri legat sedan 1926. Det var Uno Blixt farfar som startade
bryggeriet och Uno brygger fortfarande svagdricka med gamla metoder
som t.ex. vedeldad panna. Hur läckert som helst.
Givetvis var
det rundvisning först och vi pratade silplåtar, vörtkylning,
mäsktemperaturer och en massa annat medan Anders brassade lite
chiliconcarne på en muurrika. Till maten blev det väldigt mycket
bryggeriprat, om öltyper, Systembolagets nyckfullhet vad det gäller
etiketter, svårigheten att komma runt restaurangernas avtal med de
stora bryggerierna.
Att vi bryggare träffas så här, i all anspråkslöshet, är viktigt. Alla har vi olika lösningar på liknande problem och vi kan alla lära oss av varandra. En klyscha i allra högsta grad men helt sann. Förövrigt, vem har någonsin tackat nej till en god chili?
Sen kväll, det blir enklast så eftersom vi är hobbybryggerier i varierande grad alla fem.
Det är en av årets
roligast bryggningar utan tvekan och del av en gammal dröm jag har
haft. Jag skulle gärna vilja se att Konstnatten utvecklades till att
omfatta öl också. För ett antal år sedantill slut ett gjorde vi
Ekebergsbärs och i fjol kom vi lite längre då vi hade både
Ekebergsbärs och en lättöl som gick under namnet Konstnatten. Det
var en lättöl som föreningen Mat&Kultur beställde och som
brygdes enbart för den helgen. Etiketten pryddes av Yvonne
Fällströms Sagoskogen
Bara för Konstnatten
Årets version är brygd, jäst och buteljerad. Vi väntar bara på att få etiketterna från tryckeriet. Sedan är vi redo för att rulla ut ölen lagom till årets stora konstevent i Falbygden. Konstnär detta året är Van Arty och hans verk Fågel Fenix som pryder etiketten. En färgexplosiv målning till en smakexplosiv lättöl. Mindre sötma än i fjol, mera jordiga toner och en bra kropp med tanke på alkoholhalten. Jag är givetvis partisk men den är faktiskt ett snäpp bättre än ifjol. Maltkomposistionen är något ändrad men i stort den samma. Lägre mäsktemp och andra humlesorter. De kontinentala humlesorterna har fått ge plats åt lite modernare brittiska sorter som kompletteras med klassiska i bakgrunden.
Vi gör ständigt
förändringar och förbättringar nere på bryggeriet. En del större
likt investeringen i ny buteljeringsmaskin medan andra är betydligt
mindre. Som förlängningen av vårt mäskroder. Ett mäskroder är
som en stor paddel med massa hål i som man använder för att röra
ut malten i mäskvattnet.
Ibland gör liten ändring stor skillnad
Vårt mäskroder var
cirka tre decimeter för kort för att brygga Fyren. Fyren är vår
alkoholstarkaste öl och den som vi använder mest malt till. Då
behöver man ett längre skaft för att få ordentlig hävstång när
man rör runt i mäskgrytan.
En lite, tekniskt
sett, enkel åtgärd men ack så mycket lättare min bryggdag har
blivit. Speciellt då jag brygger Fyren men även Bergslager och
Tranan. De två sista är stegmäskade och då fyller vi mäskgrytan
med mera vatten än då övriga ölen. Med det längre mäskrodret så
når jag ner till bottenplåtarna och kan röra om mäsken
ordentligt.
Ni känner ni hur
den fantastiska hösten kryper närmare oss? Fredagen med fint stilla
regna som försiktigt lade en blöt matta över Skaraborg och fick
svampen att börja växa. Underbart! Frågar man mig så är hösten
min favoritårstid. Givetvis kommer det att komma dagar med solsken
och varma vindar, det hör hösten till. Jag har varit hemma i
Östergötland och njutit av solsken och bad samtidigt som morgnarna
har varit svala och fuktiga av dagg. Vackra kontraster.
En riktig höstbild, tagen förra hösten, 2018
Augusti månad har
varit intensiv nere på bryggeriet. En julimånad mer eller mindre
sommarstiltje är över och vi började månaden med att buteljera ur
tankarn. Ny vört har fyllts på och nu är det våra vänner
jästcellerna som arbetar i alla tre tankarna. Det var en del
huvudbry över vilka öl som skulle prioriteras för inne på lagret
är det brist på många av sorterna. Riktigt roligt på ett sätt
att vi har sålt bra men det känns givetvis lite kymigt att vi inte
har alla sorter i lager. Det sista man vill som bryggare är att göra
en kund besviken genom att inte ha ölen hemma.
Det vi nu har i
tankarna är Bergslager, våran maltiga Helles, som snart har jäst
ut och sedan ska få sex till åtta veckor på sig att mogna.
Bergslager är en öl som vi stegmäskar vilket i praktiken innebär
att den tar två timmar extra att brygga vilket i sin tur gör att
jag inte hinner (läs orkar om ni hellre vill se det så) brygga två
omgångar på en dag. Istället får det bli en halv tank av den.
Också en höstbild ifrån ifjol. De vackra lamporna i Mössbergsparken
En halv tank har vi
även av årets upplaga av Mat & Kulturs lättöl. Konstnattsölen
från i fjol får sin uppföljning. Den här gången är det Van Arty
som står för konstverket. Riktigt roligt att göra den ölen. Jag
har en dröm om att få göra fem, sex olika konstnattsöl, alla
prydda med konstverk av lokala konstnärer.
Den tredje tanken
innehåller Fyren! Vår välhumlade IPA som jag i fredags torrhumlade
med en rejäl dos Cascade. Nu ska vi bara vänta några dagar på att
det josar ihop sig innan vi kallkraschar och börjar bygga upp
kolsyra i den.
Mycket kan man säga
om vår XRB-16 men vacker är den inte. Jämför man med de skinande
jästankarna så är det den fula ankungen men ack vad vi älskar att
ha den på plats. XRB-16 är en begagnad maskin som har tjänat
Qvänum väl i fyra, fem års tid och är tillverkad i Polen. Det är
en karuselliknande apparat med 12 fyllhuvuden som klarar av att fylla
600-1000 flaskor i timmen. Ett bra kliv framåt när man jämför med
våran förra som klarade av att fylla cirka 200 flaskor.
Efter några små
justeringar för att anpassa den till våra flaskor så var det idag
dags att provköra. Till vår hjälp hade vi Anton från Qvänum
vilket kändes otoligt lyxigt. Vi började med att långsamt och
tålmodigt köra hela rengöringsprocessen för att sedan bryta för
fika innan det stora ögonblicket var inne. Själv var jag beredd på
total katastrof och fiasko men bortsett från att gasanslutningen
inte passade utan vi fick rota runt efter en lösning så gick det
hur smärtfritt som helst.
Idag var vi tre
personer för att underhålla sputnik men när vi blir varma i
kläderna räknar vi med att både kunna öka tempot och att kunna
klara oss på två personer. Efter att ha tömt tanken och rengjort
anläggningen så tog vi med vår läromästare på lunch och
fortsatt ölprat. Sedan kunde jag givetvis inte låta bli att pilla
lite på maskinen i min ensamhet, lyckades linda in sladden i en av
fyllarmarna så att den snurrades in och slutligen slets ur
manöverlådan. Ridå, hade jag kvaddat vår nyaste investering? Puh,
det var ingen större fara, en mindre insats av elektrikerEmil löste
krisen och nu väntar leverans av Tranan till Systembolaget i
Tidaholm och Falköping imorgon
I lördags för en vecka sedan var det dags för den femte upplagan av Falköpings Ölfestival. De andra fyra åren har jag varit synnerligen engagerad och hållit i mycket av trådarna men denna gången var det helt annorlunda. När datumet bokades var jag redan uppbokad och istället klev Mikael Plith och Anders Lantz in och styrde upp såväl förberedelser som kvällen i övrigt. När jag med bara någon dryg vecka kvar fick ändrade planer och lördagen fri så bestämde jag mig för att vara ledig den kvällen, och istället för att arrangera, gå på festivalen som en vanlig dödlig ihop med min fru och träffa vänner. Det var en helt magisk upplevelse att få vara med på festivalen som gäst. Den är precis som jag skulle vilja ha den. Lagom stor med sina sex bryggerier, gemytligt och vackert inramad med den gamla gårdsmiljön som Vilhelmsro erbjuder.
Hungriga som vi var startade vi med hamburgaren och jag fick det inte helt lätta jobbet att välja öl åt min fru. Jag gick på ett säkert kort med Karls Karaktär från Hjo Bryggeri. En lageröl med medel kropp och lätta, mjuka rostade toner. Till mig själv hade jag valt W(h)allon från Marbäcks bryggeri. När jag beställde den så hände en av de saker jag verkligen gillar med Falköpings Ölfestival. Jag hade missförstått att W(h)allon var en belgisk Wit i basen medan Tomas från Marbäck förklarade att det var en sydtysk Hefe och så diskuterade vi om när man ska tillsätta hallonen, i primärjäsning, sekundärjäsningen eller lagringen. En hel del facktermer svingades omkring mellan två initierade bryggare men bakom mig står nästa kund och säger:” – Jag förstod inte ett jota av vad ni sade men jag tar samma om du bara förklarar lite för mig” Jag återvände till min fru och hamburgare med en nöjt förklarande bryggare bakom mig.
Inledningsvis avstod jag från allt vad Nya Victoria erbjöd, jag har givetvis provat våra egna öl flera gånger under processen. Istället var jag väldigt nyfiken på vad övriga bryggerier hade med sig. Nästa runda, jag fick nämligen fortsatt förtroende av min fru att välja, avklarades hos Bustad. Till mig valde jag deras NEIPA och till frun blev det Grisetten. Sådär en deciliter som man fick är precis lagom volym för mig av en NEIPA. Bustads var synnerligen mjuk och följsam i beskan så en pint hade kanske funkat för mig.
Med hamburgaren avslutad och en begynnande kvällssvalka i antågande så valde hela sällskapet att dra sig in i värmen. Hos Åsalid provade jag en väldigt frisk och välkomponerad APA/IPA. Jag blir förvånad om vi inte kommer få se Something Ape på bolaget inom något halvår. Kanske med ett annat namn dock, för jag vet att Something Ape bara var ett huggskott inför festivalen. Något ska en öl heta.
Kvällen rullade vidare och jag provade och jämförde imperial stouts från Marbäcks, Qvänum och så min egna Bring me the Draftsmen. Här konstaterade jag två saker, imperial stouts mår bra av lite tids lagring innan man dricker. Jag bryggde våran i början av mars men vid provsmakningen i april var den rätt obalanserad, fast för varje vecka som gick blev det bättre och bättre i fatet. Lite synd att det inte blev något kvar av den. Det hade varit spännande att se vart den hade tagit vägen. Det andra jag noterade är att jag sannerligen inte är ensam om att gilla kraftiga stouts. Draftsmen kom på tredje plats i folkets val. Vi får nog fundera på att lyfta in den i ordinarie sortimentet.
Summerar jag kvällen så kan man lugnt upprepa det som många redan säger. Det är en underbar tid att vara öldrickare i. Detta gäller inte minst vår del av världen. Våra bryggerier runt omkring oss håller hög kvalitet och producerar öl med stor variation. Det är bara spontanjästa, brettade eller mjölksyrajästa öl som saknas i den gemensamma ölprotföljen. Till er som var med på festivalen säger jag stort tack och välkomna nästa år. Till er övriga som är nyfikna, nästa år kör vi igen!
Under många år spelade malten förstafiolen i bryggandet men så exploderade det fullkomligen på 80-90 talet även om Cascade användes redan 1975 av Anchor Brewing. Det är lätt att glömma bort att allt inte är som det alltid har varit. Grundbulten i utvecklandet av Cascade var inte alls citrus och grapfruktkaraktären utan motståndskraften mot Downy mildew, en sjuka som kan drabba humleplantorna. Numera arbetas det mycket med att få fram nya aromrika sorter och Pekko är en av dessa. Även om jag inte är helt såld på grumliga, josliknande öl som ger humlebränna så tycker jag att det är roligt att pröva nya humlesorter. Årets Jubilee Line (vi är framme vid station #5 – Wembley Park) är ett bra exempel. Givetvis kommer vi ha vår numera klassiska Tranan med på festivalen men det är dumt att bryta traditioner så det kommer alltså finnas en veteöl på tap också. Min ursprungliga tanke var att brygga en Hopfenweizen, alltså en veteöl med kraftig beska och mycket humlearom. Tänk er hälften IPA, hälften sydtysk veteöl. Jag utgick från samma maltnota (blandning av malten) och mäskschema som Tranan men mycket mera koncentrerat. OG startade på 1062 och jag stoppade i ganska mycket humle tyckte jag av den nya, synnerliga högalfasorten Pekko. Pekko är den finska mytologins gud för vårsådden och för bryggandet och inte minst kornet. Humlen ska alltså beskydda malten, eller hur man nu ska tolka det. Planen var att precis som med Fyren torrhumla ölen. Kanske fortsatt med Pekko eller något annat spännande.
Densitetsprovet hamnar i glaset för sensorisk utvärdering. Inte mycket kvar av det när jag kom på att ta ett kort.
Vid provtagningen nu när ölen har jäst färdigt kände jag direkt att jag inte har gjort en Hopfenweizen utan en Vetebock. Av all förväntad beska fanns det en hel del kvar men inte alls så mycket som jag hade tänkt mig, Veteölskaraktären fanns med i alla sina beståndsdelar. Vetemalten, skumbananen, lite låg på nejlika och en mjuk behaglig beska om en kraftigare än hos Tranan. Pekko har bidragit med ytterligare fruktiga toner och jag bestämde mig för att inte torrhumla den alls. Istället ska den kylas, transporteras över i fat och kolsyresättas. Kommer bli riktigt roligt att få höra vad folk tycker om den. Premiär, kanske enda chansen, blir på Falköpings Ölfestival. Köp era biljetter här