Dags för porterstek i höstvädret

Jag vill inte skriva höstrusket, eller det finna höstvädret heller för den delen. Jag tycker helt enkelt för mycket om hösten för att vilja välja. Jag älskar de klara, soliga, lite kyliga dagarna precis lika mycket som dagar då regnet strilar ner i lagom takt. Ska jag inte vara ute för mycket eller om jag har möjligheten att sätta mig framför kaminen med en kopp te efteråt då får det gärna vräka ner. Att det blir mörkt gör mig inte det minsta, man vet att det kommer en ljusare tid. Himlakropparnas rörelse behöver vi inte oroa oss för, det finns mycket värre hot mot vår miljö än rubbningar i solsystemets kretslopp.
Bäst av allt är dock de dimmiga dagarna. Hela världen kommer så nära mig då. Det blir tystare, ljuden förändras och man kan vandra i helt stilla skogar och ängsmarker. Har ni fattat att jag gillar hösten? Mina matvanor ändrar sig också. Mera gröt på morgonen än fil, mera soppor än sallader och en grillad köttbit och så kommer då porterstekarna.

En klassisk maträtt som är en essens av min barndom. Vi pratar om sås och potatis. Det är vad jag minns bäst. Jag är övertygad om att det fanns morötter, kanske blomkål eller någon salladsbit också men det är såsen och potatisen samt i nödfall en liten skiva kött som jag förknippar med min barndoms söndagsstekar. Jag vet inte när det hände men någonstans i mitt liv ändrade sig allt. Jag började tycka om tomater, gurka, sallad. En bra fransk baguette blev plötsligt godare än både Skogaholmslimpa och Hönökaka. Jag slutade också att mossa potatisen för att sedan dränka den med såsen som var till steken. Jag minns givetvis hur viktig såsen var. Brunsås till köttbullarna, skysås till köttfärslimpan eller portersåsen till älgsteken. Det givna valet då, på 70 och 80-talen av öl till portersåsen var Carnegie Porter. Undrar om det ens fanns något annat porteralternativ? Jag kommer inte ihåg ordentligt om det fanns en 3,5%variant i livsmedelsbutikerna redan då eller om det är ett senare fenomen men om så var så gissar jag att det var det som slogs i. Jag vet att mamma ibland ”fuskade” och använde lättölen Dart. Det kommenterades alltid med orden ”det gick ju bra trots allt”. Så är fallet, det är inte så otroligt viktigt vilken öl man använde. Mycket viktigare för smaken är valet av svartavinbärssaft. En smakrik och fyllig saft ska det vara. Önos kan duga men egenproducerad slår högst. När det kommer till ölvalet så är det kolsyran man är ute efter och givetvis lite färg så en svart öl är bra. Fyllighet skadar inte och visst bidrag av rostade toner får man också. Själv använder jag givetvis gärna S:t Olof. Lokalproducerad älgstek, lokalproducerad grädde, i bästa fall egengjord svartavinbärssaft, potatis från Dimbo, gul lök inhandlad på Rekoringen, faster Ingas gelé och så den lokala havrestouten. I ett kommande inlägg ska jag förklara lite eventuella skillnader mellan porter och stout och varför våran havrestout funkar fint i detta sammanhanget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *