Blog

Dags för porterstek i höstvädret

Jag vill inte skriva höstrusket, eller det finna höstvädret heller för den delen. Jag tycker helt enkelt för mycket om hösten för att vilja välja. Jag älskar de klara, soliga, lite kyliga dagarna precis lika mycket som dagar då regnet strilar ner i lagom takt. Ska jag inte vara ute för mycket eller om jag har möjligheten att sätta mig framför kaminen med en kopp te efteråt då får det gärna vräka ner. Att det blir mörkt gör mig inte det minsta, man vet att det kommer en ljusare tid. Himlakropparnas rörelse behöver vi inte oroa oss för, det finns mycket värre hot mot vår miljö än rubbningar i solsystemets kretslopp.
Bäst av allt är dock de dimmiga dagarna. Hela världen kommer så nära mig då. Det blir tystare, ljuden förändras och man kan vandra i helt stilla skogar och ängsmarker. Har ni fattat att jag gillar hösten? Mina matvanor ändrar sig också. Mera gröt på morgonen än fil, mera soppor än sallader och en grillad köttbit och så kommer då porterstekarna.

En klassisk maträtt som är en essens av min barndom. Vi pratar om sås och potatis. Det är vad jag minns bäst. Jag är övertygad om att det fanns morötter, kanske blomkål eller någon salladsbit också men det är såsen och potatisen samt i nödfall en liten skiva kött som jag förknippar med min barndoms söndagsstekar. Jag vet inte när det hände men någonstans i mitt liv ändrade sig allt. Jag började tycka om tomater, gurka, sallad. En bra fransk baguette blev plötsligt godare än både Skogaholmslimpa och Hönökaka. Jag slutade också att mossa potatisen för att sedan dränka den med såsen som var till steken. Jag minns givetvis hur viktig såsen var. Brunsås till köttbullarna, skysås till köttfärslimpan eller portersåsen till älgsteken. Det givna valet då, på 70 och 80-talen av öl till portersåsen var Carnegie Porter. Undrar om det ens fanns något annat porteralternativ? Jag kommer inte ihåg ordentligt om det fanns en 3,5%variant i livsmedelsbutikerna redan då eller om det är ett senare fenomen men om så var så gissar jag att det var det som slogs i. Jag vet att mamma ibland ”fuskade” och använde lättölen Dart. Det kommenterades alltid med orden ”det gick ju bra trots allt”. Så är fallet, det är inte så otroligt viktigt vilken öl man använde. Mycket viktigare för smaken är valet av svartavinbärssaft. En smakrik och fyllig saft ska det vara. Önos kan duga men egenproducerad slår högst. När det kommer till ölvalet så är det kolsyran man är ute efter och givetvis lite färg så en svart öl är bra. Fyllighet skadar inte och visst bidrag av rostade toner får man också. Själv använder jag givetvis gärna S:t Olof. Lokalproducerad älgstek, lokalproducerad grädde, i bästa fall egengjord svartavinbärssaft, potatis från Dimbo, gul lök inhandlad på Rekoringen, faster Ingas gelé och så den lokala havrestouten. I ett kommande inlägg ska jag förklara lite eventuella skillnader mellan porter och stout och varför våran havrestout funkar fint i detta sammanhanget.

Spännande provbrygder på gång igen

Det finns alltid för och nackdelar med saker och företeelser här i världen. Sputniken, vår nya buteljeringsmaskin fungerar nu smärtfritt sedan vi har lärt oss att hantera den men den är gjord för stora volymer. Man måste ”offra” en hel del öl innan den kan startas. 7-10 liter är spillvolymen och när vi gör provbrygder så blir det 18 liter eller mindre i ett så kallat Cormeliusfat. Ingen mening att plugga in det i våran supermaskin. Så nu har vi knappt bryggt några provbrygder. Men en Hippo, en liten buteljeringsmaskin är införskaffad och nu kommer vi kunna köra den ibland vid behov. Kommer bli otroligt roligt att provbygga igen. Faktum är att jag redan har startat. Det finns flera brygder i fat som trycksätts för närvarande och som väntar på flaskning. Vi är på gång!

Bryggarträff i Hjo

I början av september blev jag upphämtad efter jobbet av tre herrar. Andreas från Åsalids Bryggeri kompletterat med Hjalmar och Mattias från Nya Victoria. Målet för resan var en plats med både charm, historik och ölintresse. Hjo Bryggeri startades 1926 och har bryggt svagadricka sedan dess. För några år sedan så utökades produktionen med lageröl. Hjo Bryggeri med Anders Siberg i spets hade bjudit in oss, Åsalid, Marbäck och Sandhems bryggeri för en lite träff.
Till Hjo hittar jag efter många besök på Hjo Slöjdmässa men nu var det lite bakgator, 70-talsvillor och fler vänster än högersvängar och vips så stannade vi på en bakgård med rappade väggar. Någonstans doldes det nylagda plåttaket och den grå ståldörren från 2000-talet av det faktum att här har Hjo bryggeri legat sedan 1926. Det var Uno Blixt farfar som startade bryggeriet och Uno brygger fortfarande svagdricka med gamla metoder som t.ex. vedeldad panna. Hur läckert som helst.
Givetvis var det rundvisning först och vi pratade silplåtar, vörtkylning, mäsktemperaturer och en massa annat medan Anders brassade lite chiliconcarne på en muurrika. Till maten blev det väldigt mycket bryggeriprat, om öltyper, Systembolagets nyckfullhet vad det gäller etiketter, svårigheten att komma runt restaurangernas avtal med de stora bryggerierna.

Att vi bryggare träffas så här, i all anspråkslöshet, är viktigt. Alla har vi olika lösningar på liknande problem och vi kan alla lära oss av varandra. En klyscha i allra högsta grad men helt sann. Förövrigt, vem har någonsin tackat nej till en god chili?

Sen kväll, det blir enklast så eftersom vi är hobbybryggerier i varierande grad alla fem.

Mekelsmässölen är brygd

Det är en av årets roligast bryggningar utan tvekan och del av en gammal dröm jag har haft. Jag skulle gärna vilja se att Konstnatten utvecklades till att omfatta öl också. För ett antal år sedantill slut ett gjorde vi Ekebergsbärs och i fjol kom vi lite längre då vi hade både Ekebergsbärs och en lättöl som gick under namnet Konstnatten. Det var en lättöl som föreningen Mat&Kultur beställde och som brygdes enbart för den helgen. Etiketten pryddes av Yvonne Fällströms Sagoskogen

Bara för Konstnatten

Årets version är brygd, jäst och buteljerad. Vi väntar bara på att få etiketterna från tryckeriet. Sedan är vi redo för att rulla ut ölen lagom till årets stora konstevent i Falbygden. Konstnär detta året är Van Arty och hans verk Fågel Fenix som pryder etiketten. En färgexplosiv målning till en smakexplosiv lättöl. Mindre sötma än i fjol, mera jordiga toner och en bra kropp med tanke på alkoholhalten. Jag är givetvis partisk men den är faktiskt ett snäpp bättre än ifjol. Maltkomposistionen är något ändrad men i stort den samma. Lägre mäsktemp och andra humlesorter. De kontinentala humlesorterna har fått ge plats åt lite modernare brittiska sorter som kompletteras med klassiska i bakgrunden.

Små förbättringar är också värdefulla

Vi gör ständigt förändringar och förbättringar nere på bryggeriet. En del större likt investeringen i ny buteljeringsmaskin medan andra är betydligt mindre. Som förlängningen av vårt mäskroder. Ett mäskroder är som en stor paddel med massa hål i som man använder för att röra ut malten i mäskvattnet.

Ibland gör liten ändring stor skillnad

Vårt mäskroder var cirka tre decimeter för kort för att brygga Fyren. Fyren är vår alkoholstarkaste öl och den som vi använder mest malt till. Då behöver man ett längre skaft för att få ordentlig hävstång när man rör runt i mäskgrytan.

En lite, tekniskt sett, enkel åtgärd men ack så mycket lättare min bryggdag har blivit. Speciellt då jag brygger Fyren men även Bergslager och Tranan. De två sista är stegmäskade och då fyller vi mäskgrytan med mera vatten än då övriga ölen. Med det längre mäskrodret så når jag ner till bottenplåtarna och kan röra om mäsken ordentligt.

Nu är bryggerihösten här

Ni känner ni hur den fantastiska hösten kryper närmare oss? Fredagen med fint stilla regna som försiktigt lade en blöt matta över Skaraborg och fick svampen att börja växa. Underbart! Frågar man mig så är hösten min favoritårstid. Givetvis kommer det att komma dagar med solsken och varma vindar, det hör hösten till. Jag har varit hemma i Östergötland och njutit av solsken och bad samtidigt som morgnarna har varit svala och fuktiga av dagg. Vackra kontraster.

En riktig höstbild, tagen förra hösten, 2018

Augusti månad har varit intensiv nere på bryggeriet. En julimånad mer eller mindre sommarstiltje är över och vi började månaden med att buteljera ur tankarn. Ny vört har fyllts på och nu är det våra vänner jästcellerna som arbetar i alla tre tankarna. Det var en del huvudbry över vilka öl som skulle prioriteras för inne på lagret är det brist på många av sorterna. Riktigt roligt på ett sätt att vi har sålt bra men det känns givetvis lite kymigt att vi inte har alla sorter i lager. Det sista man vill som bryggare är att göra en kund besviken genom att inte ha ölen hemma.

Det vi nu har i tankarna är Bergslager, våran maltiga Helles, som snart har jäst ut och sedan ska få sex till åtta veckor på sig att mogna. Bergslager är en öl som vi stegmäskar vilket i praktiken innebär att den tar två timmar extra att brygga vilket i sin tur gör att jag inte hinner (läs orkar om ni hellre vill se det så) brygga två omgångar på en dag. Istället får det bli en halv tank av den.

Också en höstbild ifrån ifjol. De vackra lamporna i Mössbergsparken

En halv tank har vi även av årets upplaga av Mat & Kulturs lättöl. Konstnattsölen från i fjol får sin uppföljning. Den här gången är det Van Arty som står för konstverket. Riktigt roligt att göra den ölen. Jag har en dröm om att få göra fem, sex olika konstnattsöl, alla prydda med konstverk av lokala konstnärer.
Den tredje tanken innehåller Fyren! Vår välhumlade IPA som jag i fredags torrhumlade med en rejäl dos Cascade. Nu ska vi bara vänta några dagar på att det josar ihop sig innan vi kallkraschar och börjar bygga upp kolsyra i den.

Sputniken har landat

Mycket kan man säga om vår XRB-16 men vacker är den inte. Jämför man med de skinande jästankarna så är det den fula ankungen men ack vad vi älskar att ha den på plats. XRB-16 är en begagnad maskin som har tjänat Qvänum väl i fyra, fem års tid och är tillverkad i Polen. Det är en karuselliknande apparat med 12 fyllhuvuden som klarar av att fylla 600-1000 flaskor i timmen. Ett bra kliv framåt när man jämför med våran förra som klarade av att fylla cirka 200 flaskor.

Efter några små justeringar för att anpassa den till våra flaskor så var det idag dags att provköra. Till vår hjälp hade vi Anton från Qvänum vilket kändes otoligt lyxigt. Vi började med att långsamt och tålmodigt köra hela rengöringsprocessen för att sedan bryta för fika innan det stora ögonblicket var inne. Själv var jag beredd på total katastrof och fiasko men bortsett från att gasanslutningen inte passade utan vi fick rota runt efter en lösning så gick det hur smärtfritt som helst.

Idag var vi tre personer för att underhålla sputnik men när vi blir varma i kläderna räknar vi med att både kunna öka tempot och att kunna klara oss på två personer. Efter att ha tömt tanken och rengjort anläggningen så tog vi med vår läromästare på lunch och fortsatt ölprat. Sedan kunde jag givetvis inte låta bli att pilla lite på maskinen i min ensamhet, lyckades linda in sladden i en av fyllarmarna så att den snurrades in och slutligen slets ur manöverlådan. Ridå, hade jag kvaddat vår nyaste investering? Puh, det var ingen större fara, en mindre insats av elektrikerEmil löste krisen och nu väntar leverans av Tranan till Systembolaget i Tidaholm och Falköping imorgon

Tur vi har elektriker som kan rädda situatonen

En helt ny erfarenhet för Disponenten

I lördags för en vecka sedan var det dags för den femte upplagan av Falköpings Ölfestival. De andra fyra åren har jag varit synnerligen engagerad och hållit i mycket av trådarna men denna gången var det helt annorlunda. När datumet bokades var jag redan uppbokad och istället klev Mikael Plith och Anders Lantz in och styrde upp såväl förberedelser som kvällen i övrigt. När jag med bara någon dryg vecka kvar fick ändrade planer och lördagen fri så bestämde jag mig för att vara ledig den kvällen, och istället för att arrangera, gå på festivalen som en vanlig dödlig ihop med min fru och träffa vänner. Det var en helt magisk upplevelse att få vara med på festivalen som gäst. Den är precis som jag skulle vilja ha den. Lagom stor med sina sex bryggerier, gemytligt och vackert inramad med den gamla gårdsmiljön som Vilhelmsro erbjuder.

Kalkonburgare

Hungriga som vi var startade vi med hamburgaren och jag fick det inte helt lätta jobbet att välja öl åt min fru. Jag gick på ett säkert kort med Karls Karaktär från Hjo Bryggeri. En lageröl med medel kropp och lätta, mjuka rostade toner. Till mig själv hade jag valt W(h)allon från Marbäcks bryggeri. När jag beställde den så hände en av de saker jag verkligen gillar med Falköpings Ölfestival. Jag hade missförstått att W(h)allon var en belgisk Wit i basen medan Tomas från Marbäck förklarade att det var en sydtysk Hefe och så diskuterade vi om när man ska tillsätta hallonen, i primärjäsning, sekundärjäsningen eller lagringen. En hel del facktermer svingades omkring mellan två initierade bryggare men bakom mig står nästa kund och säger:” – Jag förstod inte ett jota av vad ni sade men jag tar samma om du bara förklarar lite för mig” Jag återvände till min fru och hamburgare med en nöjt förklarande bryggare bakom mig.

Inledningsvis avstod jag från allt vad Nya Victoria erbjöd, jag har givetvis provat våra egna öl flera gånger under processen. Istället var jag väldigt nyfiken på vad övriga bryggerier hade med sig. Nästa runda, jag fick nämligen fortsatt förtroende av min fru att välja, avklarades hos Bustad. Till mig valde jag deras NEIPA och till frun blev det Grisetten. Sådär en deciliter som man fick är precis lagom volym för mig av en NEIPA. Bustads var synnerligen mjuk och följsam i beskan så en pint hade kanske funkat för mig.

Med hamburgaren avslutad och en begynnande kvällssvalka i antågande så valde hela sällskapet att dra sig in i värmen. Hos Åsalid provade jag en väldigt frisk och välkomponerad APA/IPA. Jag blir förvånad om vi inte kommer få se Something Ape på bolaget inom något halvår. Kanske med ett annat namn dock, för jag vet att Something Ape bara var ett huggskott inför festivalen. Något ska en öl heta.

Kvällen rullade vidare och jag provade och jämförde imperial stouts från Marbäcks, Qvänum och så min egna Bring me the Draftsmen. Här konstaterade jag två saker, imperial stouts mår bra av lite tids lagring innan man dricker. Jag bryggde våran i början av mars men vid provsmakningen i april var den rätt obalanserad, fast för varje vecka som gick blev det bättre och bättre i fatet. Lite synd att det inte blev något kvar av den. Det hade varit spännande att se vart den hade tagit vägen. Det andra jag noterade är att jag sannerligen inte är ensam om att gilla kraftiga stouts. Draftsmen kom på tredje plats i folkets val. Vi får nog fundera på att lyfta in den i ordinarie sortimentet.

Nya Victorias monter

Summerar jag kvällen så kan man lugnt upprepa det som många redan säger. Det är en underbar tid att vara öldrickare i. Detta gäller inte minst vår del av världen. Våra bryggerier runt omkring oss håller hög kvalitet och producerar öl med stor variation. Det är bara spontanjästa, brettade eller mjölksyrajästa öl som saknas i den gemensamma ölprotföljen. Till er som var med på festivalen säger jag stort tack och välkomna nästa år. Till er övriga som är nyfikna, nästa år kör vi igen!

Må bryggarguden vara med oss

Under många år spelade malten förstafiolen i bryggandet men så exploderade det fullkomligen på 80-90 talet även om Cascade användes redan 1975 av Anchor Brewing. Det är lätt att glömma bort att allt inte är som det alltid har varit. Grundbulten i utvecklandet av Cascade var inte alls citrus och grapfruktkaraktären utan motståndskraften mot Downy mildew, en sjuka som kan drabba humleplantorna.
Numera arbetas det mycket med att få fram nya aromrika sorter och Pekko är en av dessa. Även om jag inte är helt såld på grumliga, josliknande öl som ger humlebränna så tycker jag att det är roligt att pröva nya humlesorter. Årets Jubilee Line (vi är framme vid station #5 – Wembley Park) är ett bra exempel. Givetvis kommer vi ha vår numera klassiska Tranan med på festivalen men det är dumt att bryta traditioner så det kommer alltså finnas en veteöl på tap också.
Min ursprungliga tanke var att brygga en Hopfenweizen, alltså en veteöl med kraftig beska och mycket humlearom. Tänk er hälften IPA, hälften sydtysk veteöl. Jag utgick från samma maltnota (blandning av malten) och mäskschema som Tranan men mycket mera koncentrerat. OG startade på 1062 och jag stoppade i ganska mycket humle tyckte jag av den nya, synnerliga högalfasorten Pekko. Pekko är den finska mytologins gud för vårsådden och för bryggandet och inte minst kornet. Humlen ska alltså beskydda malten, eller hur man nu ska tolka det. Planen var att precis som med Fyren torrhumla ölen. Kanske fortsatt med Pekko eller något annat spännande.

Densitetsprovet hamnar i glaset för sensorisk utvärdering. Inte mycket kvar av det när jag kom på att ta ett kort.

Vid provtagningen nu när ölen har jäst färdigt kände jag direkt att jag inte har gjort en Hopfenweizen utan en Vetebock. Av all förväntad beska fanns det en hel del kvar men inte alls så mycket som jag hade tänkt mig, Veteölskaraktären fanns med i alla sina beståndsdelar. Vetemalten, skumbananen, lite låg på nejlika och en mjuk behaglig beska om en kraftigare än hos Tranan. Pekko har bidragit med ytterligare fruktiga toner och jag bestämde mig för att inte torrhumla den alls. Istället ska den kylas, transporteras över i fat och kolsyresättas. Kommer bli riktigt roligt att få höra vad folk tycker om den. Premiär, kanske enda chansen, blir på Falköpings Ölfestival. Köp era biljetter här

Varför heter Bergslager som den heter

Jag tänkte här på bloggen presentera varför våra öl heter precis som de gör. Det finns nämligen en historia bakom dessa namn. När det gäller Bergslager är det en namngivning i flera lager, Våra berg runt omkring Falköping spelar en stor roll för oss som bor här. Inte bara Mösseberg och Ålleberg utan även Gerumsberget, Borgundaberget m.fl Bergen har flera funktioner. Bergen är tydliga geografiska kännetecken. Något som signalerar att vi är hemma. Många är de barn som fått frågan av sina föräldrar efter en lång färd i bilen

”- vad är det vi ser barn?=”
”Ålleberg!!!”

Bergen är även viktiga som rekreationsområden. Det flygs på Ålleberg, åks skidor på Mösseberg, plockas svamp på Bôrna och tipspromenader anordnas överallt.
Berg eller mera specifikt grottorna i alpbergen i Bayern hade en viktig roll i utvecklandet av lagerölen. På 1400-talet upptäckte man att ölet fick en helt ny karaktär om det fick jäsa långsamt i låga temperaturer. Man rullade in tunnor med öl som fick jäsa under sommarhalvåret och så hade man ett friskt, gott öl till höstens skördefester.
Givetvis pratar man om bergen i skolundervisningen. USA KL 3 är en berömd ramsa som ska hjälpa till att komma ihåg de olika lagren i bergen. Urberg, Sandsten, Alunskiffer, Kalksten, Lerskiffer och Trapp. Olika inriktningar, skiftande berg, många lager men bara en Bergslager